En filosofisk titt på abortfrågan

Abortfrågan är ännu en känslig fråga i vårt samhälle och med anledning av det ämnar jag nu redogöra för varför jag anser att frågan i själva verket är trivial. Jag kommer att peka på de typiska missförstånden som ofta kommer i dager när frågan diskuteras och jag kommer även att försöka blottlägga en del vanföreställningar som abortmotståndare ofta låter sitt motstånd grundas i. De allra flesta kritiker är religiösa och anser att själen, en sorts gast, tillkommer i samband med befruktningen. Skulle då embryot tillintetgöras vore det mord eftersom det i detta stycke materia ju fanns någon form av mänsklighet.

Det kan vara en enkel sak att omkullkasta deras premiss, men givet den förblir det ändå rationellt att kämpa emot abort. Vi kan alltså i detta fall tillskriva den religiöse en viss mängd rationalitet. Problemet är att den troende antingen är felinformerad eller i ett tidigare skede av sitt tänkande inte har varit rationell. I detta inlägg ämnar jag dock inte fokusera på det osannolika i tanken på att medvetandet utgörs av ett spöke som hoppar in i ett knippe materia genom en magisk händelse, istället ämnar jag fokusera på de som är kritiska till abort utan att tro på övernaturliga ting. Dessa människors motstånd ser i mångt och mycket annorlunda ut i jämförelse med de religiösas motstånd.

Man talar ofta om potentialitet. Tanken är att ett embryo är ett potentiellt barn, och att man i någon mån gjort detta potentiella barn en oförätt om man inte föder det. Vad är då problematiskt med detta? Stämmer det inte att man med en abort de facto valt bort ett barn som hade funnits om vi inte handlat som vi gjort? Vilka är då vi att handla på ett sådant sätt att ett mänskligt liv förhindras? Bör inte detta potentiella barn respekteras i samma mening som vi respekterar befintliga barn? Många finner vid en första anblick resonemanget rationellt och fylls därför av olust vid åtanken på en abort. Man tänker på slutprodukten av den process graviditeten utgör och sedan på att en människa gått in och förhindrat den.

Resonemanget bryter dock emot en väldigt enkel logisk regel: ett negativt faktum kan inte ha positiva egenskaper. Ett barn som inte existerar kan inte förlora något eftersom man måste ha något för att förlora något och för att ha något måste man existera. Att en potentiell företeelse inte existerar förrän den aktualiserats är själva definitionen av att något är potentiellt. Icke-existens ingår i satsen att något är potentiellt. Bryter då inte själva satsen att något är potentiellt ovan nämnda logiska regel? Är inte det i så fall att påstå att något som inte existerar äger en viss befintlig egenskap, nämligen potentialitet? Kanhända är det satsens uppbyggnad som lockar människor till tanken att man kan göra orätt emot potentiella företeelser. Därför är det av vikt att titta närmare på vad det innebär att något är potentiellt.

”Barnet är potentiellt” betyder inte att barnet existerar och har egenskapen potentialitet (det vore bekant ologiskt då potentialitet kräver icke-existens). Snarare betyder det att barnet som tanke med viss sannolikhet kan förverkligas. Vad skulle en abort innebära ur det perspektivet? Inte särskilt mycket mer än att man låter en tanke förbli blott en tanke och en orealiserad tanke kan bara vara plågsam för oss som lever här och nu. Aborten kan sålunda vara av ondo för oss som redan är födda, men inte för det som aldrig blev till. Finns det ingen som önskar tankens realisering, kommer heller ingen olycka komma ur att inte realisera tanken. Potentiella barn sitter inte i någon Platons idévärld och förbannar sig över att inte bli födda. Det hela mynnar ut i en logisk truism: ingen människa har aldrig blivit född. Givet den ofrånkomliga logiken kan det heller inte finnas människor som blir kränkta givet avsaknaden av deras födelse.

Vi kan alla tänka oss ett oändligt antal människor som aldrig kommer att existera, vilket måste ses som väldigt hemskt om man betraktar icke-existerande människor som ett moraliskt problem. Många av de människor vi kan tänka oss hade vi kunnat realisera, men i och med preventivmedel och andra val i livet väljer vi hela tiden att inte förverkliga dessa tänkbara och möjliga människor. Varför är ett embryo eller ett omedvetet foster mer en potentiell människa än alla de människor som med säkerhet hade varit födda om fromma kristna hade haft lite mer sex innan äktenskapet? För den som finner ett problem med att inte förverkliga tänkbara individer blir givetvis den frågan relevant, och även frågan varför det inte finns någon lag som tvingar män att donera sin sperma till ensamstående eller lesbiska kvinnor som vill bli mödrar. Antagligen har inga sekulära eller moderat religiösa abortmotståndare problem med återhållsamhet, onani eller preventivmedel. Hur kan det komma sig om konsekvensen är precis den samma som när man gör en abort; att ett eller flera barn, som hade kunnat födas, aldrig blev födda på grund av vårt handlande.

En annan viktig aspekt i sammanhanget att förstå är att potentialiteten är subjektiv. Den bygger på vår okunskap om parametrar. När något har hänt, då vet vi vilket slut processen vi observerat hela tiden varit på väg mot. Här kan determinismen vara till hjälp: en händelse är alltid en konsekvens av tidigare händelser. Efter att något har hänt, är det absurt att påstå att det kunde ha hänt annorlunda eftersom det skulle kräva en annorlunda tidigare händelse och så vidare tillbaka till tidens början. Förutom att detta innebär att aborten aldrig var ett fritt val, innebär det också att aborten aldrig var ett val mellan två möjliga världar. Embryot eller fostret skulle aldrig bli något barn. Givet detta blir det svårt att kritisera abort med fokus på det potentiella barnet.

Fast även om det fanns två möjliga världar; i vilken mening tar individer i den värld som inte blir realiserad skada av att den världen inte blev realiserad? Givet att den förblir en icke-aktualiserad möjlighet verkar det orimligt att tala om något lidande i den världen. Det är enbart ett problem att en möjlig värld inte blir till om det leder till lidande i den värld som faktiskt blir till. Liksom ingen människa aldrig inte blivit född, kan ingenting någonsin ha existerat för att lida av det faktum att det aldrig fick existera.

Nu har min moraliska kompass varit att undvika lidande, vare sig det handlar om sinnligt lidande eller det som kommer ur att få sina rättigheter kränkta. Kanske vill någon mena att det att tänkbara och möjliga människor inte aktualiseras i sig är något omoraliskt och är det vad man i grunden ogillar blir det givetvis rationellt att motsätta sig abort, men som vi sett ovan också att motsätta sig preventivmedel, återhållsamhet och ovilja att donera ägg och sperma. Vari problemet ligger med att inte föda människor har jag dock svårt att se, huvudsaken är att vi tar hand om de vi faktiskt väljer att föda.