På jakt efter det rättas natur

Christian Braw, Anders Månsson och Olof Djurfeldt har tillsammans givit sig ut på jakt efter det rättas natur, och deras jaktmarker är insidan av sagoförfattaren C S Lewis huvud. Jag betackar mig raljerande över det smått ironiska att man valt en sagoförfattare som auktoritet i en fråga om verklighetens sannaste natur, men det tåls ändå att fundera på varför man just valt denne författare som företrädare för det rättas natur. Det finns gott om teologer, får man trots allt anta, som har haft betydligt mer storsinta saker att säga om moral ur ett kristet perspektiv än C S Lewis, vars författarförmåga jag för övrigt inte vill förringa! Kanhända hade deras val att göra med en vilja att relatera till målgruppen och människors primitiva instinkter; kanske försökte de apellera till människors irrationella tendens att lita på person snarare än på vad de säger. En populär författare, speciellt bland unga, är då givetvis ett bättre retoriskt val än någon okänd gammal teolog. Fast kanske ansåg de bara att C S Lewis hade goda argument, att artikelförfattarna ägnar sig åt sofistisk retorik är dock inte desto mindre sant.

Det är en ganska enkel sak att märka när man tittar på hur mycket energi de lagt ned på att skapa obefogade associationer mellan evolutionsteori och nazism, i förhållande till den ringa energi de tycks ha ägnat åt att få deras argument att framstå som trovärdiga. Det viktiga har uppenbarligen varit att få så många obetänksamma läsare som möjligt att så många gånger som möjligt se Darwin och nazism i samma mening. Detta i ett naivt hopp om att få läsaren att betinga sina känslor gentemot nazismen med evolutionsteorin. Låt oss nu lämna artikelförfattarnas förmodade intellektuellt ohederliga uppsåt därhän, och för upplysningens skull titta närmare på deras förslag på det rättas natur, och deras så kallade argument därom.

Författarna ger sig i kast med att försvara naturrätten, och menar på att motsatsen till denna innebär att vad som är rätt och orätt rör sig om ett majoritetsbeslut, att det som är rätt, det är vad som står i lagboken. Det vore ju skrämmande om det vore så, för i sådana fall skulle det ju innebära att det i vissa samhällen skulle vara rätt att stena människor till döds och i andra att utrota folkgrupper, så länge det står i deras majoritetsstödda lagtext. Mycket bättre då, att acceptera en metafysisk odetekterbar magisk lag som alla aprioriskt känner kraften av, men emellertid ändå uppenbarligen struntar i. Det första problemet med det här argumentet för naturrätten är att man söker ge den trovärdighet genom att måla upp ett hemskt alternativ. Det är inte intellektuellt hederligt, för även om det kan kännas tungt är universums natur likgiltig gentemot människors önskningar. Svält, sjukdomar, naturkatastrofer, giftiga ämnen och en hel del andra mindre angenäma företeelser existerar. Existens tycks med andra ord inte vara det trevligas privilegium. Vi borde därför inte bli förvånade, om naturrätten är falsk, även om det skulle innebära att nazisterna hade rätt. Lyckligtvis landar vi inte i den slutsatsen på grund av att vi inte finner några skäl att tro på naturrätten.

Det andra misstaget som begås är nämligen att man målar upp en falsk bild av ett bipolärt motsatsförhållande. Antingen tror man på objektiv moral, eller också måste vi acceptera att allt som finns är majoritetsbeslut. Så är inte fallet, det finns en uppsjö metaetiska teorier som förnekar objektivismen. Teorier som har helt olika implikationer och de flesta anhängare av dessa teorier anser absolut inte att det helt plötsligt är upp till majoriteten vad som är moraliskt försvarbart eller inte. Antagligen skulle de säga att det är människans medfödda empati som svarar för moralen, och att förnuftet ger oss kunskap om hur vi bäst lever upp till denna empati och expanderar den. Men framför allt innebär förnekandet av objektiv moral att moralen är subjektiv; beror på vem man frågar. Att den är en fråga om personliga preferenser. Oavsett vad mängden tycker förblir min moral oförändrad. Detta innebär att den där kraften C S Lewis talade sig varm om i själva verket bara är den genomsnittliga människans medfödda omsorg. Denna egenskap kommer ur att individers gener vunnit fördel av att fenotyperna samarbetat, och därför har empatin, i alla fall inom flocken, premierats av det naturliga urvalet.

Vid åhörandet av orden att moralen är subjektiv höjs ofta röster som påstår att allt i så fall blir rätt. Det är förvisso sant att det ur nazisternas perspektiv blir rätt att förfölja och döda judar, och den tanken känns säkert obehaglig för en ovan tänkare, men återigen får vi inte glömma att hur en slutsats får oss att må inte har någon betydelse för sanningsvärdet hos slutsatsen. Ett annat synsätt, som inte förnekar att det var ur nazisternas perspektiv var rätt att gasa ihjäl flera miljoner människor, är att det var fel ur det egna perspektivet. Det var vad som fick England att gå segrande ur striden, ihärdig kamp för de egna preferenserna. Det blir plötsligt inte rationellt att bli likgiltig inför andra värderingar bara för att man inser att de är subjektiva.

En preferens, ett gillande av något, är definitionsmässigt ett skäl att sträva efter det och emot det som hotar det. Vi kämpar för det vi vill, och det vi vill allra mest kämpar vi för allra mest. När vi vill att andra ska må bra är det förvisso en smaksak precis som att vi föredrar vaniljglass framför chokladglass, men det är inte en lika svag värdering som den om glass och däri ligger skillnaden. Vi kan alltså sluta oss till att givet att moral är subjektiv, kommer det inte innebära någon beteendemässig skillnad för människor. Betänk att det objektivt rätta är att mörda spädbarn, och att männen bakom den diskuterade artikeln blev övertygade om detta faktum. Är det då rimligt att anta att de skulle känna sig tillfreds med uppgiften, och även utföra den? Jag tror, hoppas i alla fall, att de trots kunskapen om den objektiva lagen skulle låta bli och fortfarande känna avsmak gentemot en sådan akt. Troligast är att kunskapen, den rena trosföreställningen, inte hade haft en särskilt stor inverkan på deras beteende, då även deras moral antagligen grundas i vad de gillar och ogillar. För precis som de själva verkar vilja göra gällande: bara för att något står skrivet i en lag, betyder det inte att den är rätt. Det vore givetvis trevligt om de kunde föra det resonemanget till sin spets, och därmed låta det omfatta även deras, immateriella och magiska, lag.

C S Lewis ska, enligt artikelförfattarnas eget citat ha skrivit: ”Men i samma ögonblick som man säger att den ena serien moraliska föreställningar kan vara bättre än den andra, mäter man dem med ett mått och säger att den ena av dem kommer närmare det rätta än det andra.” och ”Om mina moraliska föreställningar kan vara sannare och nazisternas mindre sanna, måste det finnas något – en verklig moral – som gör dem sannare.” Det må vara fallet att C S Lewis påstod att hans moraliska föreställningar svarade mot en objektiv metafysisk verklighet med avseende på moralen, och om han hade rätt i det följer det givetvis att det måste finnas en sådan verklighet. Om A så B. A, alltså B; allt C S Lewis har förmedlat är en truism. Frågan är om det är sant att det existerar en ”verklig” moral (citationstecken eftersom även en subjektiv moral kan kallas verklig). De flesta människor menar nog dock inte att andras moral inte ligger i linje med den objektiva och gudomliga lagen man själv råkar känna till, till skillnad från de andra. Snarare menar de nog bara att andras moral är sämre, eftersom den inte ligger i linje med deras egen.

En intressant fråga, som följer ur C S Lewis resonemang, är givetvis vilken evidens han har för att det är han som skådar moralen med sitt inre öga, och inte fienden. Båda genomlever exakt samma inre säkerhet, det får vi anta, för båda slåss för sina värderingar med samma frenesi. I annat fall hade vi inte haft en värld i krig, utan en värld där man skickar diplomater som pekar på det som lärde dem själva vilken moral som var rätt. Kan de inte lära andra vad som är rätt, måste vi givetvis ställa frågan hur de lärde sig själva vad som var rätt. Till sist tvingas de väl börja tala om att de saknar det ”organ” som artikelförfattarna nämner. Fast utan att ha något sådant organ att beskåda, kan vi givetvis inte veta vem som saknar det.

Innan jag går vidare till deras medvetna och misskrediterande kritik av evolutionsteorin, låter jag belysa en logisk motsägelse i artikeln. ”Moralen kan visserligen utvecklas, men det innebär inte att den förändras: ’Utveckling betyder inte bara förändring utan förändring till det bättre. Om ingen serie moraliska föreställningar skulle vara sämre eller bättre än någon annan, skulle det vara meningslöst att föredra en civiliserad moral framför en barbarisk eller den kristna moralen framför nazisternas.’” 1. All utveckling innebär med nödvändighet förändring eftersom ett tillstånd går från att vara på ett sätt till att vara på ett annat sätt. 2. I citatet står inget om att moralen utvecklas men inte förändras, där står att moralen de facto förändras, men till det bättre, vilket gör det till utveckling. Kanske var det en blunder, men man undrar ändå efter att ha läst citatet varför moralen utvecklas och inte var perfekt från början. Var det så svårt för Gud, som vi får anta figurerar mellan raderna, att komma underfund med att det där med slaveri och förföljelse av icke-troende inte var en särskilt human idé?

Sedan har vi det här med nazismen och evolutionen, som jag inledningsvis beklagade. Det är egentligen inte nödvändigt med någon längre utläggning. Nazism bygger inte på Darwin, i alla fall inte mer än den bygger på gravitationsteorin eftersom de tog hänsyn till den när de byggde V2-raketer. Gravitationsteorin är dock inte en nazistisk teori för det, den stöder inte den nazistiska moralen. En icke-normativ beskrivning av verkligheten kan inte stödja någon moral alls. Artikelförfattarna hävdar ändå att evolutionsteorin utgör ett sådant stöd. Evolution är dock en naturlig process som innebär att generna som bidragit till en reproducerande organism i den rådande miljön förs vidare till nästa generation. Det går inte att härleda hur vi bör handla ur det faktum att livet utvecklas i enlighet med nämnda enkla princip; de som överlever av varianterna i en population står för nästa generations genomsnittliga beskaffenhet. Denna kunskap avgör inte vår moral, vår moral avgör däremot vad vi gör med denna kunskap. Detta är ingenting nytt, det kallas Humes lag: är implicerar inte bör.