Myten om den tråkiga materialismen

Det världsliga är något värdefullt för mig, något jag värderar eftersom det utgör grunden för min lycka. Det är hos det världsliga – inom naturlagarnas gränser – som min familj finns, det är som en del av vårt kända universum som mina vänner existerar. I vår värld så som vi känner den tack vare vetenskapen inryms nästan en oändlig mängd företeelser att förundras över och fascineras av. Det jag har goda skäl att tro på – om vi låter ”goda skäl” förstås som vad vi kan härleda med förnuft och empiri – är anledningen till livets ljusa sidor. Detta innebär att mitt val att enbart hålla för sant det som stöds av goda skäl inte kommer att förvandla mitt liv till någonting torftigt och tråkigt. Ändå är det vanligt att man får höra att just det blir följden av att förhålla sig rationellt till verkligheten.

Det övernaturliga, om man tillåter sig att använda detta missvisande begrepp, är något som försvaras på olika sätt av de som tror på det. I det här inlägget kommer jag inte att bemöta argument som det om personlig erfarenhet som bäst förklaras med människans förmåga att se mönster där det egentligen inte finns några, och jag kommer inte heller bemöta argument kopplat till vittnesbörd som bäst förfäktas genom att peka på insikten att ett sådant argument kräver acceptans av en stor mängd kontradiktoriska utsagor. Istället ämnar jag i detta inlägg bemöta påståendet att världen och livet vore tråkigt om det övernaturliga vore falskt.

För det första är underhållningsvärde sanningen främmande. Att i ett försvar för det övernaturliga hävda att världen är tråkig utan det är lika absurt som att försöka övertyga sig själv om att det inte finns någon svält eller fattigdom genom att argumentera för hur tråkigt det vore om så vore fallet. Emellertid används antagligen inte påståendet för att epistemiskt berättiga vissa trosföreställningar. Snarare är det en sorts pragmatiskt berättigande. Man låter tron baseras på idén att den kommer skänka lycka i någon mening. Detta är givetvis intellektuellt ohederligt och bör enligt mig bara därför undvikas. Vissa individer kanske blir lyckligare under ignorans, men jag har svårt att se hur världen skulle bli bättre med ett folk som väljer sin världsbild i enlighet med vad som känns bäst. Det svåra måste också erkännas, för att vi ska vara i stånd att göra något åt det.

Detta inlägg är dock inte tänkt att dryfta den praktiska nyttan med att människor har en verklighetsuppfattning förankrad i goda skäl. Snarare är tanken att peka på varför det är osant att världen vore tråkig och livet torftigt om man uteslutande låter sin tro baseras på evidens. Vid en kort anblick av vad som betraktas som tråkigt om man inte tror på andliga ting ges en ganska bra bild av att det i själva verket är de nyandliga som är de tråkiga. Låt oss därför titta på vad det är många anser är så bara: vi lever i ett universum fyllt med flera hundra miljarder galaxer som alla innehåller flera hundra miljarder stjärnor. Runt dessa stjärnor kretsar klot av stoft som stundom bär potentialen att hysa något så fantastiskt som liv. Liv som i sin tur kan ge upphov till något så fascinerande och förbryllande som medvetanden. Liv som orsakat förekomsten av dig och mig och alla du håller kärt. Mysterier större än vad som är möjligt att föreställa sig vilar inuti oss själva och bortom gränsen för hur långt vi kan se.

Är allt detta alltså meningslöst om vi också inte antar att det bland allt detta också finns magi? Douglas Adams beskrev just detta med följande bevingade ord: ”Räcker det inte med att man ser att en trädgård är vacker? Måste man tro att det bor älvor längst bak i den också?” Vad beror då människors nedvärderande av verkligheten på? Är de liksom barn som i modlöshet inför nya smaker häller ketchup på all mat de serveras? Kanske är de okunniga om verklighetens fascinerande och förunderliga natur. Givetvis förefaller världen tråkig om allt man ser av den är monotona tv-program och vardagsbestyr mellan grå betongväggar. Om det är orsaken till att man anser att världen är tråkig bör man inte köpa en bok om astrologi, utan en bok om astronomi.

Kanske är de bara så pass vana vid det naturliga att de inte längre påverkas av det. En ande i ett immateriellt universum skulle givetvis, helt analogt med människans sökande efter det övernaturliga, söka efter det materiella. Människans ständiga sökande efter något utöver det materiella i andliga skrifter är sålunda ironiskt, för skulle de finna vad de söker skulle det inte dröja många år innan det som idag fyller dem med en känsla av spänning och förundran skulle förvisas till det prosaiskas domäner, och människan skulle falla i leda ånyo. Istället för förundran och hänförelse vid åsynen av mirakel skulle de enerveras av obekväma detaljer, detta i likhet med hur människans fascination över flygplanet snabbt byttes ut mot irritation över dess oljud. Är så fallet finns inte mycket att göra mer än att beklaga. Det berättigar dock inte påståendet att mitt liv skulle bli tråkigt bara för att jag enbart tror på det jag har goda skäl att tro på.

 

 

Ateism är tro

Alla postulat om falska satser kan översättas till postulat om sanna satser och sålunda kommer varje ansedd falsk sats mynna ut i en ansedd sann sats. “A är falskt” kan översättas till “icke-A är sant” och så vidare och alla satser vi håller för sanna är per definition trosföreställningar. Ateism är inte bara avsaknad av tro på en viss företeelse, det är också tro på avsaknad av en viss företeelse.

En filosofisk titt på abortfrågan

Abortfrågan är ännu en känslig fråga i vårt samhälle och med anledning av det ämnar jag nu redogöra för varför jag anser att frågan i själva verket är trivial. Jag kommer att peka på de typiska missförstånden som ofta kommer i dager när frågan diskuteras och jag kommer även att försöka blottlägga en del vanföreställningar som abortmotståndare ofta låter sitt motstånd grundas i. De allra flesta kritiker är religiösa och anser att själen, en sorts gast, tillkommer i samband med befruktningen. Skulle då embryot tillintetgöras vore det mord eftersom det i detta stycke materia ju fanns någon form av mänsklighet.

Det kan vara en enkel sak att omkullkasta deras premiss, men givet den förblir det ändå rationellt att kämpa emot abort. Vi kan alltså i detta fall tillskriva den religiöse en viss mängd rationalitet. Problemet är att den troende antingen är felinformerad eller i ett tidigare skede av sitt tänkande inte har varit rationell. I detta inlägg ämnar jag dock inte fokusera på det osannolika i tanken på att medvetandet utgörs av ett spöke som hoppar in i ett knippe materia genom en magisk händelse, istället ämnar jag fokusera på de som är kritiska till abort utan att tro på övernaturliga ting. Dessa människors motstånd ser i mångt och mycket annorlunda ut i jämförelse med de religiösas motstånd.

Man talar ofta om potentialitet. Tanken är att ett embryo är ett potentiellt barn, och att man i någon mån gjort detta potentiella barn en oförätt om man inte föder det. Vad är då problematiskt med detta? Stämmer det inte att man med en abort de facto valt bort ett barn som hade funnits om vi inte handlat som vi gjort? Vilka är då vi att handla på ett sådant sätt att ett mänskligt liv förhindras? Bör inte detta potentiella barn respekteras i samma mening som vi respekterar befintliga barn? Många finner vid en första anblick resonemanget rationellt och fylls därför av olust vid åtanken på en abort. Man tänker på slutprodukten av den process graviditeten utgör och sedan på att en människa gått in och förhindrat den.

Resonemanget bryter dock emot en väldigt enkel logisk regel: ett negativt faktum kan inte ha positiva egenskaper. Ett barn som inte existerar kan inte förlora något eftersom man måste ha något för att förlora något och för att ha något måste man existera. Att en potentiell företeelse inte existerar förrän den aktualiserats är själva definitionen av att något är potentiellt. Icke-existens ingår i satsen att något är potentiellt. Bryter då inte själva satsen att något är potentiellt ovan nämnda logiska regel? Är inte det i så fall att påstå att något som inte existerar äger en viss befintlig egenskap, nämligen potentialitet? Kanhända är det satsens uppbyggnad som lockar människor till tanken att man kan göra orätt emot potentiella företeelser. Därför är det av vikt att titta närmare på vad det innebär att något är potentiellt.

”Barnet är potentiellt” betyder inte att barnet existerar och har egenskapen potentialitet (det vore bekant ologiskt då potentialitet kräver icke-existens). Snarare betyder det att barnet som tanke med viss sannolikhet kan förverkligas. Vad skulle en abort innebära ur det perspektivet? Inte särskilt mycket mer än att man låter en tanke förbli blott en tanke och en orealiserad tanke kan bara vara plågsam för oss som lever här och nu. Aborten kan sålunda vara av ondo för oss som redan är födda, men inte för det som aldrig blev till. Finns det ingen som önskar tankens realisering, kommer heller ingen olycka komma ur att inte realisera tanken. Potentiella barn sitter inte i någon Platons idévärld och förbannar sig över att inte bli födda. Det hela mynnar ut i en logisk truism: ingen människa har aldrig blivit född. Givet den ofrånkomliga logiken kan det heller inte finnas människor som blir kränkta givet avsaknaden av deras födelse.

Vi kan alla tänka oss ett oändligt antal människor som aldrig kommer att existera, vilket måste ses som väldigt hemskt om man betraktar icke-existerande människor som ett moraliskt problem. Många av de människor vi kan tänka oss hade vi kunnat realisera, men i och med preventivmedel och andra val i livet väljer vi hela tiden att inte förverkliga dessa tänkbara och möjliga människor. Varför är ett embryo eller ett omedvetet foster mer en potentiell människa än alla de människor som med säkerhet hade varit födda om fromma kristna hade haft lite mer sex innan äktenskapet? För den som finner ett problem med att inte förverkliga tänkbara individer blir givetvis den frågan relevant, och även frågan varför det inte finns någon lag som tvingar män att donera sin sperma till ensamstående eller lesbiska kvinnor som vill bli mödrar. Antagligen har inga sekulära eller moderat religiösa abortmotståndare problem med återhållsamhet, onani eller preventivmedel. Hur kan det komma sig om konsekvensen är precis den samma som när man gör en abort; att ett eller flera barn, som hade kunnat födas, aldrig blev födda på grund av vårt handlande.

En annan viktig aspekt i sammanhanget att förstå är att potentialiteten är subjektiv. Den bygger på vår okunskap om parametrar. När något har hänt, då vet vi vilket slut processen vi observerat hela tiden varit på väg mot. Här kan determinismen vara till hjälp: en händelse är alltid en konsekvens av tidigare händelser. Efter att något har hänt, är det absurt att påstå att det kunde ha hänt annorlunda eftersom det skulle kräva en annorlunda tidigare händelse och så vidare tillbaka till tidens början. Förutom att detta innebär att aborten aldrig var ett fritt val, innebär det också att aborten aldrig var ett val mellan två möjliga världar. Embryot eller fostret skulle aldrig bli något barn. Givet detta blir det svårt att kritisera abort med fokus på det potentiella barnet.

Fast även om det fanns två möjliga världar; i vilken mening tar individer i den värld som inte blir realiserad skada av att den världen inte blev realiserad? Givet att den förblir en icke-aktualiserad möjlighet verkar det orimligt att tala om något lidande i den världen. Det är enbart ett problem att en möjlig värld inte blir till om det leder till lidande i den värld som faktiskt blir till. Liksom ingen människa aldrig inte blivit född, kan ingenting någonsin ha existerat för att lida av det faktum att det aldrig fick existera.

Nu har min moraliska kompass varit att undvika lidande, vare sig det handlar om sinnligt lidande eller det som kommer ur att få sina rättigheter kränkta. Kanske vill någon mena att det att tänkbara och möjliga människor inte aktualiseras i sig är något omoraliskt och är det vad man i grunden ogillar blir det givetvis rationellt att motsätta sig abort, men som vi sett ovan också att motsätta sig preventivmedel, återhållsamhet och ovilja att donera ägg och sperma. Vari problemet ligger med att inte föda människor har jag dock svårt att se, huvudsaken är att vi tar hand om de vi faktiskt väljer att föda.

Astrologin genomskådad

Astrologi är vidskepelse. Därom råder ingen tvekan och påståendet kan knappast anses kontroversiellt. Bortsett från att detta kan konstateras bara genom att filtrera astrologin genom en gymnasial förståelse av universum finns det också otaliga empiriska undersökningar som visar det, bland annat utförda av James Randi. Denne man har även falsifierat andra irrläror som uppdiktats främst för att tjäna pengar på ignorans och godtrogenhet. Bara att livnära sig på människors okunnighet kan betraktas som omoraliskt, men det är inte den biten av det hela jag i detta inlägg ämnar fokusera på. Istället tänker jag genomskåda företeelsen ur ett annat perspektiv.

Poängen är heller inte att omkullkasta de metafysiska anspråken astrologin gör. Deras falskhet utgår jag som sagt från och hänvisar intresserade av den frågan till länkarna ovan. Det perspektiv jag avser anlägga rör snarare den utbredda acceptans av astrologi som råder i samhället. Att en sådan acceptans finns är tydligt. I stort sett varje dagstidning prackar på oss vidskepelsen och skulle man utan någon längre utläggning klaga på det får man räkna med att höra hur tråkig man är eller hur harmlös företeelsen minsann är. Kanske får man höra att ingen verkligen tror på det. I vanliga fall när jag bemöter sådana påståenden brukar jag peka på att det inte alls är en tråkig attityd att tycka illa om astrologi, att det inte alls är harmlöst och att Vetenskap & Allmänhet låtit göra en undersökning som visat att 23 % av Sveriges befolkning tror att astrologi är vetenskap. I undersökningen fanns ingen möjlighet till att förväxla det med astronomi, eftersom man använde ordet ”horoskop” istället för ”astrologi” och var noga med att ge området en beskrivning. I detta inlägg tänkte jag dock inte ta upp allt detta, utan istället lägga fokus på hur obehagligt astrologins budskap är.

När man betänker vad jag nedan kommer att konstatera, är det svårt att förstå varifrån allmänhetens romantiserande kring astrologi kommer ifrån. Vad den går ut på är känt, det är inte som det är med till exempel Scientologikyrkan som ägnar mycket möda åt att dölja sina trosfundament. Vad astrologi i grunden handlar om är kategorisering, inte av stjärnor och planeter, utan av människor. Beroende på vilken astrolog du frågar, kan du ges olika svar på hur de olika kategorierna ser ut. Vattumannen påstås vara på ett sätt, skorpionen på ett annat och en tvilling på ytterligare något sätt och så vidare. Ytterligare en aspekt är att man inte väljer sitt stjärntecken, man föds med det. Det är detta som anses vara charmigt, roligt och harmlöst. Låt oss betrakta några andra system för att göra en jämförelse.

Himlakropparna som påstås avgöra personligheten i dessa system är betydligt mindre än de runt vår sol och kallas enligt deras nomenklatur för något annat: gener. Det är sant att gener de facto bestämmer hur människor är beskaffade, vilket innebär att det vid en första anblick kan verka som om dessa system borde spridas enklare än de som gör gällande att det är, oss helt oberoende, planeter som avgör hur vi blir. Människor är dock inte alltid så förutsägbara, och verkar i dagsläget ändå föredra planeterna. Systemen som pekar på att generna avgör vår personlighet ska för allt i världen inte förväxlas med genetiken. Dessa system, i likhet med astrologin och olikt genetiken, hävdar nämligen saker som vi vet är falska. I det ena systemet talar man inte om vattumannen eller skorpionen, istället talar man om negrer, judar och arier etcetera. Från födseln är det bestämt hur dessa kommer att vara enligt läran. Istället för stjärntecken, kallar man typerna i detta system för raser.

I det andra systemet talar man om kön och man påstår att beroende på vilket kön man råkar få, går det att bedöma hurdan personen blir. Kvinnan är en varelse som är bra på hemmabestyr medan mannen är en varelse som är bra på att göra karriär och sköta ekonomin. Detta system har en humoristisk likhet med astrologin, män sägs komma från Mars och kvinnor från Venus. Återigen, detta system är likt rasbiologin en pseudovetenskaplig lära som fört en riktig vetenskap in absurdum. Män och kvinnor både existerar och har vissa genetiskt betingade olikheter varibland könsorganen är de mest kända. Återigen kan man tycka att denna irrlära borde vara lättare att ta till sig än astrologi, eftersom den för en okunnig borde kännas mer rimlig. Vi kan dock återigen konstatera att rimlighet verkar ha väldigt lite att göra med vad människor i allmänhet tror på.

Vilken är då poängen jag vill göra med detta? För att till fullo förstå det måste jag peka på problemen med rasbiologi och vad som inom feministisk teori kallas för biologism. Grundproblemet är inte, även om det är det folk ofta reagerar på, att man förklarar människans hela person baserat på ras eller kön, utan att man ägnar sig åt obefogad kategorisering av människor på basis av faktorer som saknar relevans för vem någon är. Skulle det vara sant att ens förmåga gick att urskönja givet ras eller kön, vore det givetvis inte något moraliskt fel i att använda sig av den möjligheten. Precis som det inte är moraliskt fel att avgöra någons förmåga på basis av att han eller hon är alkoholpåverkad. Problemet är att det är osant, och att det därför leder till orättvis behandling och obefogade generaliseringar. Härur kan min poäng förstås, för det är exakt, in i minsta detalj, på det sättet astrologi fungerar.

Man ägnar sig åt obefogat kategoriserande av människor på basis av faktorer som inte har något att göra med vem man är som person överhuvudtaget. Satt i system skulle det därmed leda till exakt samma sak som rasbiologi och biologism. Nu är inte astrologi satt i system och någon skulle kunna peka på detta och påstå att det därmed inte är lika allvarligt. Fast rasbiologi är inte satt i system längre och på många sätt är biologism inte heller satt i system, i alla fall inte i Sverige. Blir de harmlösa på grund av det? Det räcker väl med att en ledande person har dessa föreställningar, för att personerna under denna person ska ligga i riskzonen? Då måste det ju, tycker nog de flesta, råda en konsensus mellan medborgarna om att föreställningarna är omoraliska, felaktiga och värda att inte ge andrum. Trots det vill majoriteten hävda att en dylik lära inte bara ska betraktas som harmlös, och inte heller bara att den helst ska vara oantastlig, utan också att den bör ges andrum i massmedia.

När man ser på det ur detta perspektiv föds lätt viss bitterhet. Det betyder nämligen att människor inte förkastar läror på basis av eget moraliskt övervägande, utan att vad som har betydelse fortfarande bara är vad som för stunden råkar vara politiskt korrekt. Idag är det politiskt korrekt att sympatisera med astrologer och visa respekt gentemot deras lära, och sålunda är det vad människor gör. Vilka hade dessa människor varit i Tyskland under trettiotalet? Det är inte bara vad människor tycker som gör dem goda, framför allt är det varför de tycker som de gör som gör dem goda.

Ett par tankar om tankarnas oundvikliga slut

Så länge människan har funnits har hon velat finnas kvar, och en av hennes största vedermödor har varit att det inte verkar vara möjligt. Oavsett hur väl man tar hand om sig själv, tycks dagen alltid komma då livet når sitt slut. Cheopspyramidens 2,3 miljoner stenblock vittnar envar om magnituden av människans ångest över det eviga intet. När vi betraktar universum, även från den primitiva människans perspektiv, verkar det ha ett par osympatiska drag varibland döden är ett av det mest skräckinjagande. Jag minns själv hur jag i tioårsåldern för första gången insåg att det inte bara var sant att man skulle dö, utan att det var sant att jag skulle dö. Det abstrakta blev plötsligt konkret. Mitt ännu inte helt utvecklade psyke försökte febrilt komma omkring insikten, rationalisera bort den men det var inte möjligt.

Det existerade inget handlingsalternativ som kunde rädda mig. När jag tidigare föreställt mig livsfarliga scenarion lyckades jag alltid fantisera fram ett alternativ som skulle kunna rädda mig ur det, men plötsligt hade livet självt blivit det livsfarliga scenariot och i samma stund som det stod klart för mig att det inte fanns några alternativ rämnade min omgivning framför ögonen på mig och jag höll på att svimma. Jag skulle dö. Inte nog med det, vi skulle alla dö; mina husdjur, mina vänner och mina föräldrar. Sedan den dagen var jag förändrad, och ångesten återkom, ofta när jag låg ensam i min säng, år efter år.

Tänk om någon hade funnits där vid min sida som tioåring, en person som sagt sig ha ett alternativ att erbjuda som skulle garantera mig ett evigt liv. Hur hade jag reagerat? Tittar vi på historien hade jag antagligen varit beredd att ge mycket för att få ta del av den erbjudna evigheten. Någon gång insåg människan detta, att evigt liv säljer. Det fanns givetvis redan terapeutiska fantasier om dödens obefintlighet. Kunde någon övertygande garantera dessa fantasiers sanning, kunde de räkna med att få vad som helst i gengäld. Allt från rikedomar till livslång lojalitet. Vi vet alla vad de olika erbjudandena om evigt liv kallas: judendom, kristendom, islam, hinduism och så vidare. Eller med ett ord: religion.

När livet blir en kort stund i evigheten, öppnas också givetvis möjligheten för en rad annars otänkbara beslut. Det altruistiska självmordet blir inte längre en komplicerad sak och mordet inte längre ett mord, bara en tvångsförflyttning. I vår kärlek till livet lurades vi till döden. Samtidigt kan inte euforin, lyckan och saligheten hos de som lyckats blunda för döden förnekas. Är det då moraliskt riktigt att lova någon evigt liv, utan att faktiskt vara i stånd att ge det? Att de inte på riktigt levererar det som utlovas kan vi nog sluta oss till, eftersom universum sedan länge visat sig skilja sig från hur de olika mytologierna beskrev världen. Vidare är nästan samtliga mytologier kontradiktoriska och det verkar inte finnas något sätt att avgöra vilken som är den rätta. Att en av alla miljoner föreställningar om evigt liv skulle vara sann och alla andra fel, verkar mindre sannolikt än att alla är fel. Är det då moraliskt försvarbart att locka människor via löften om evigt liv? Vi har redan tittat på eventuella negativa konsekvenser som följer ur tanken på att livet fortsätter efter den kroppsliga döden. Livet förlorar lite av sin betydelse.

Betänk hur vi handlar när vi spelar datorspel. Övertygelsen om att man inte dör på riktigt är stor då, och helt andra risker tas än vad man hade tagit om någon stått med en riktig pistol mot ens huvud och sagt att ”dör du i spelet, så skjuter jag dig i verkligheten”. Andra beslut fattas. Varför skulle det råda någon skillnad mellan datorspelet och verkligheten med avseende på beteende om vi var övertygade om att livet fortfor efter att kroppen dör? Ett argument för en skillnad är att det eviga livet blir oangenämt om man gör onda ting. Problemet med det är just att det onda inte blir lika ont, om man inte på riktigt dödar någon när man skjuter dem. Förvisso finns fortfarande ett visst lidande med i bilden som datorspelen saknar, varför troende trots allt inte har ihjäl varandra lika glatt som i ett datorspel, men likväl blir det fortfarande mindre problematiskt att göra vissa val. Att skada någon är inte lika ont som att döda någon, i alla fall enligt de allra flesta. Därför blir det också enklare.

Givet att livet vore evigt, vore det givetvis inte några problem att tro att det faktiskt är det. Det är bara när det egentligen inte är det, som besluten blir irrationella om man tror det. I datorspelen är det inte ondskefullt att döda varandra. Detta innebär, vilket kommer vara relevant senare i diskussionen, att det inte är irrationellt eller moraliskt problematiskt att önska evigt liv. Problemet uppstår när folk tror sig kunna få önskan tillfredsställd fast så inte är fallet, och det omoraliska ligger i att lura i människor detta.

Ett ytterligare problem med religionernas lögner om det eviga livet är att det tar energi ifrån människor. I vanliga fall hade jag nu pekat på hur religiösas liv till viss del slösas bort på böner och asketiska ideal, men jag tänker lämna det därhän i detta inlägg. Kanske kan jag till och med böja mig till att sådan tid inte är bortslösad, för som Bertrand Russel sade: ”den tid du vill slösa bort, är inte bortslösad tid”. Det stora problemet ligger i resurserna som slösas bort. Varje år betalar till exempel en medlem i svenska kyrkan tusentals kronor i skatt till organisationen.

Kanske vill vi att de ska upprätthålla vissa av sina byggnader, men pengarna går till mer än så: det går till organisationens ideella verksamhet, till missionsarbete och därmed också till spridning av homofobiska, sexistiska och xenofobiska budskap. Min poäng med detta inlägg är dock inte att peka på hur resurser slösas på ondskefulla ting, som spridandet av mordiska läror ändå måste anses vara, utan att peka på hur mycket resurser som hade kunnat gå till annat. Att de slösas bort. Det hade varit sant även om pengarna och arbetskraften gick åt till något helt harmlöst som att måla alla svarta stenar vita på Santorinis stränder.

Vilka summor rör det sig då om? Hur mycket arbetskraft rör det sig om? Det som går till svenska kyrkan är förvisso mycket, men är det så mycket så att världen hade kunnat se annorlunda ut om pengarna gick till något annat? Om arbetskraften användes till något annat område? Kanske inte. Men Svenska Kyrkan är en mycket obskyr organisation i en alltigenom religiös värld. Skulle man räkna ihop alla pengar i världen som människor ger bort till kyrkor och andra religiösa instanser i sin fruktan för döden, skulle summan bli astronomisk. Resurserna för att finansiera religionen, det som ofta kallas människors bas för trygghet, är enorma.

Ovan nämndes ironin i att människor i sin kärlek till livet luras till döden. Kanske är detta sant även när vi inte betänker självmordsbombare eller religiöst motiverade folkmord, kanske är det sant i en än sorgligare bemärkelse. I Bibeln och dylika skrifter talas det om underverk, de vittnar om besannandet av människors mest fantasifulla drömmar. I skrifterna trotsas gravitationen och himlen förefaller nåbar. Krafter av ofattbar natur påstås ha legat i människors händer givet den rätta tron. I skrifterna, men inte i verkligheten. Religionen har aldrig lyckats leverera besannandet av drömmar. Det gjorde något annat.

Människan, inte gudar, började sent omsider förverkliga sina drömmar. Inte med hjälp av besvärjelser, utan med hjälp av sitt förnuft. Vetenskapen växte fram och därefter gick det fort. Det var vetenskapen, inte religionen, som till sist tog oss till skyarna, och det var likafullt vetenskapen som till sist gav människan de ofantliga krafterna och lika mycket var det vetenskapen som botade våra sjuka. Vad religiösa urkunder bara beskrev, det kunde bli verklighet tackvare vetenskapen. Om något hade potential att förverkliga vår önskan om det eviga livet så var det detta och inte någon auktoritär präst eller imam som ber om märkliga och livslånga uppoffringar. Betänk denna insikt och fråga er sedan: vart hamnar pengarna? Vilken sorg, att det är hos religionen. Inte bara driver den folk i döden genom att anspela på fruktan för den, den håller även människan aktivt borta från den evighet de utlovar. Inte bara genom att förkasta vetenskapen, för det gäller trots allt bara vissa områden, utan genom att ta resurser ifrån den. Hade inte religionerna funnits där, hade människor kanske vänt sig åt rätt håll istället och i sin önskan om överlevnad skänkt pengar till de som faktiskt kan tillgodose efterfrågan, i alla fall i den mån det är möjligt. Hur långt hade vi inte kommit idag, hade alla de pengar som hamnat i prästers fickor istället hamnat hos vetenskapliga institutioner? Tanken är svindlande.

Ända sedan antiken har det dock redan funnits ett serum emot dödsångesten, och det kallas filosofi. Med Epikuros bevingade ord blir det tydligt: ”Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.” Denna insikt förringar inte livet, utan bara döden. Detta eftersom att döden erkänns. Länge funderade jag på huruvida det var rationellt att önska överlevnad. Dessa funderingar är värda ett inlägg för sig själva, men kort kan jag nämna att jag kom fram till att det i sanning var en rationell strävan. Givet att livet är önskat kommer döden alltid utgöra ett problem, eftersom det är en av de faktorer som strider emot preferensen. Dock för döden inget negativt med sig; man förlorar inte på att dö, man slutar bara tjäna på livet.

När forskare tillåts drömma

I augusti förra året hölls en konferens av den amerikanska armén som kallades för ”Mad Scientists”, som gick ut på att bedöma det teknologiska tillståndet runtomkring 2030 och senare. Nu har rapporten från vad som sades nått offentlighetens ljus, och innehållet är både skrämmande, fascinerande och underhållande. Jag har alltid lockats av framtidsspekulationer, särskilt när man lever i den tid som för forskarna var framtiden. Med facit i hand kan man le åt naiviteten och häpnas av den här och var förekommande träffsäkerheten. Den flygande bilen har låtit sig dröja, men å andra sidan har vi idag en omedelbar global kommunikationsförmåga och datorkraft som man knappt ens vågade drömma om förr i tiden.

Vår samtids försök till att vaska fram framtidsprognoser ser givetvis mycket annorlunda ut än dåtidens. Min erfarenhet är att människor av idag bär på en ganska pessimistisk syn på framtiden, en tro på ett status que-tillstånd, och detta trots att många av de som lever idag har fått se en helt ny era av teknologi växa fram. Kanhända bygger attityden på att människor hinner vänja sig vid de små framstegen så att de aldrig riktigt uppfattar någon större skillnad mellan igår och idag. Sannolikt hade reaktionen blivit kraftigare om man direkt efter premiärkvällen av Hajen den 20 december 1975 hade visat biobesökarna en av vår tids storfilmer på en ipod nano.

Börjar man undersöka vad som händer i dagens laboratorier blir det dock snart svårt att bibehålla tanken på att vi kommer att känna igen oss så tidigt som 2030. Något som ofta glöms bort, eller som människor inte känner till, är att den teknologiska utvecklingen accelererar exponentiellt. Historiskt ser vi detta tydligt, och vi kan till viss del förklara det med att vi hela tiden förbättrar våra verktyg, blir fler som ägnar sig åt utvecklingen och framför allt att vi hela tiden utökar tillgängligheten av information. Så att när en upptäckt sker, är den mycket snart känd över hela världen. I och med detta talar vissa om att det inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att inträffa en singularitet, ett egendomligt och på många sätt svårgripbart fenomen som innebär att utvecklingen blir omedelbar. Kanske inträffar det aldrig, det tycks i alla fall förutsätta att man lyckas konstruera en artificiell intelligens som är aningen mer intelligent än människan själv. Det krävs dock bara att vi gör det, sedan har människan uppfunnit sin sista uppfinning. Därefter kan vi låta denna intelligens bygga en än mer intelligent maskin, och så vidare kanske ad infinitum.

Singularitet eller inte, utvecklingens takt ökar och det innebär att vi inte kommer att se lika många framsteg under de kommande tjugo åren som under de gångna tjugo åren. Vi kommer att se betydligt fler. Rapporten siar om en värld som kan räddas med hjälp av allt från nanoteknologi till kvantteknologi, men den varnar också för stora faror. Dessa har jag själv länge funderat på. Tillgängligheten av information ökar, och det blir enklare och enklare att hantera vår verklighet i och med raffinerade verktyg. Idag tillverkar bittra tonåringar datorvirus i sina datorer, imorgon kanske de kan tillverka biologiska virus i sina diskbänkar.

Mänsklighetens största framtida hot är mycket sannolikt den enskilde galningen. Aldrig förr har så få varit i stånd att skada så många som idag. På medeltiden kunde galningen högst få med sig så många han hann hugga ned, idag vet vi hur stor skada terrorister kan göra och i framtiden lär den enskilde galningens möjligheter bli fler. Kanske kommer vi att göra oss mer motståndskraftiga med hjälp av olika teknologier, öka svårighetsgraden att skada oss. Ibland har jag dock bittert tänkt tanken att mänsklighetens enda räddning från enstaka dårar är att kolonisera andra planeter, så att det hela tiden finns en buffert.

En ytterligare fara, som inte tas upp i rapporten, är att medan den hårda upplysningen tilltar, så ser vi hur den mjuka upplysningen minskar. Som pojke slogs jag av tanken vilken katastrof det vore om medeltidens människor hade fått tillgång till kärnvapen. Nu är jag rädd att just det håller på att realiseras. Vapnen växer, människorna krymper; i en värld där teknologiutvecklingen accelererar, men där fler och fler faller offer för religion och annan vidskepelse och okritiskt tänkande, riskerar människor förr eller senare att falla offer för sin egen okunskap. Ignorans dödar, det är sant över allt, i primitiva delar av världen där man ännu anklagar och dödar folk för trolldom och i mindre primitiva delar av världen där man medicinerar sig själva med verkningslösa homeopatiska alternativmediciner. I ett primitivt samhälle ser vi mord, i värsta fall ett folkmord på grund av okunskap och ignorans, men vad kommer samma mentalitet mynna ut i en värld med teknologi bortom vår rådande fattning? I och med detta tror jag att upplysning är av extra stor vikt idag, så att mentalitetsutvecklingen kan synkroniseras med teknologiutvecklingen.

Ska vi lita till erfarenheten är allt vi kan konstatera att mycket inte kommer att hända av det rapporten talar om, samtidigt kommer också mycket att hända och förmodligen saker som inte ens forskarna som bjudits in till konferensen kunde föreställa sig, och det under vår livstid. Insikten därom kanske är fylld med både drömmar och mardrömmar, men åtminstone kan den leda oss bort från känslan av att som det är nu, kommer det i stort sett alltid att vara. Den som lever, får i sanning se.

På jakt efter det rättas natur

Christian Braw, Anders Månsson och Olof Djurfeldt har tillsammans givit sig ut på jakt efter det rättas natur, och deras jaktmarker är insidan av sagoförfattaren C S Lewis huvud. Jag betackar mig raljerande över det smått ironiska att man valt en sagoförfattare som auktoritet i en fråga om verklighetens sannaste natur, men det tåls ändå att fundera på varför man just valt denne författare som företrädare för det rättas natur. Det finns gott om teologer, får man trots allt anta, som har haft betydligt mer storsinta saker att säga om moral ur ett kristet perspektiv än C S Lewis, vars författarförmåga jag för övrigt inte vill förringa! Kanhända hade deras val att göra med en vilja att relatera till målgruppen och människors primitiva instinkter; kanske försökte de apellera till människors irrationella tendens att lita på person snarare än på vad de säger. En populär författare, speciellt bland unga, är då givetvis ett bättre retoriskt val än någon okänd gammal teolog. Fast kanske ansåg de bara att C S Lewis hade goda argument, att artikelförfattarna ägnar sig åt sofistisk retorik är dock inte desto mindre sant.

Det är en ganska enkel sak att märka när man tittar på hur mycket energi de lagt ned på att skapa obefogade associationer mellan evolutionsteori och nazism, i förhållande till den ringa energi de tycks ha ägnat åt att få deras argument att framstå som trovärdiga. Det viktiga har uppenbarligen varit att få så många obetänksamma läsare som möjligt att så många gånger som möjligt se Darwin och nazism i samma mening. Detta i ett naivt hopp om att få läsaren att betinga sina känslor gentemot nazismen med evolutionsteorin. Låt oss nu lämna artikelförfattarnas förmodade intellektuellt ohederliga uppsåt därhän, och för upplysningens skull titta närmare på deras förslag på det rättas natur, och deras så kallade argument därom.

Författarna ger sig i kast med att försvara naturrätten, och menar på att motsatsen till denna innebär att vad som är rätt och orätt rör sig om ett majoritetsbeslut, att det som är rätt, det är vad som står i lagboken. Det vore ju skrämmande om det vore så, för i sådana fall skulle det ju innebära att det i vissa samhällen skulle vara rätt att stena människor till döds och i andra att utrota folkgrupper, så länge det står i deras majoritetsstödda lagtext. Mycket bättre då, att acceptera en metafysisk odetekterbar magisk lag som alla aprioriskt känner kraften av, men emellertid ändå uppenbarligen struntar i. Det första problemet med det här argumentet för naturrätten är att man söker ge den trovärdighet genom att måla upp ett hemskt alternativ. Det är inte intellektuellt hederligt, för även om det kan kännas tungt är universums natur likgiltig gentemot människors önskningar. Svält, sjukdomar, naturkatastrofer, giftiga ämnen och en hel del andra mindre angenäma företeelser existerar. Existens tycks med andra ord inte vara det trevligas privilegium. Vi borde därför inte bli förvånade, om naturrätten är falsk, även om det skulle innebära att nazisterna hade rätt. Lyckligtvis landar vi inte i den slutsatsen på grund av att vi inte finner några skäl att tro på naturrätten.

Det andra misstaget som begås är nämligen att man målar upp en falsk bild av ett bipolärt motsatsförhållande. Antingen tror man på objektiv moral, eller också måste vi acceptera att allt som finns är majoritetsbeslut. Så är inte fallet, det finns en uppsjö metaetiska teorier som förnekar objektivismen. Teorier som har helt olika implikationer och de flesta anhängare av dessa teorier anser absolut inte att det helt plötsligt är upp till majoriteten vad som är moraliskt försvarbart eller inte. Antagligen skulle de säga att det är människans medfödda empati som svarar för moralen, och att förnuftet ger oss kunskap om hur vi bäst lever upp till denna empati och expanderar den. Men framför allt innebär förnekandet av objektiv moral att moralen är subjektiv; beror på vem man frågar. Att den är en fråga om personliga preferenser. Oavsett vad mängden tycker förblir min moral oförändrad. Detta innebär att den där kraften C S Lewis talade sig varm om i själva verket bara är den genomsnittliga människans medfödda omsorg. Denna egenskap kommer ur att individers gener vunnit fördel av att fenotyperna samarbetat, och därför har empatin, i alla fall inom flocken, premierats av det naturliga urvalet.

Vid åhörandet av orden att moralen är subjektiv höjs ofta röster som påstår att allt i så fall blir rätt. Det är förvisso sant att det ur nazisternas perspektiv blir rätt att förfölja och döda judar, och den tanken känns säkert obehaglig för en ovan tänkare, men återigen får vi inte glömma att hur en slutsats får oss att må inte har någon betydelse för sanningsvärdet hos slutsatsen. Ett annat synsätt, som inte förnekar att det var ur nazisternas perspektiv var rätt att gasa ihjäl flera miljoner människor, är att det var fel ur det egna perspektivet. Det var vad som fick England att gå segrande ur striden, ihärdig kamp för de egna preferenserna. Det blir plötsligt inte rationellt att bli likgiltig inför andra värderingar bara för att man inser att de är subjektiva.

En preferens, ett gillande av något, är definitionsmässigt ett skäl att sträva efter det och emot det som hotar det. Vi kämpar för det vi vill, och det vi vill allra mest kämpar vi för allra mest. När vi vill att andra ska må bra är det förvisso en smaksak precis som att vi föredrar vaniljglass framför chokladglass, men det är inte en lika svag värdering som den om glass och däri ligger skillnaden. Vi kan alltså sluta oss till att givet att moral är subjektiv, kommer det inte innebära någon beteendemässig skillnad för människor. Betänk att det objektivt rätta är att mörda spädbarn, och att männen bakom den diskuterade artikeln blev övertygade om detta faktum. Är det då rimligt att anta att de skulle känna sig tillfreds med uppgiften, och även utföra den? Jag tror, hoppas i alla fall, att de trots kunskapen om den objektiva lagen skulle låta bli och fortfarande känna avsmak gentemot en sådan akt. Troligast är att kunskapen, den rena trosföreställningen, inte hade haft en särskilt stor inverkan på deras beteende, då även deras moral antagligen grundas i vad de gillar och ogillar. För precis som de själva verkar vilja göra gällande: bara för att något står skrivet i en lag, betyder det inte att den är rätt. Det vore givetvis trevligt om de kunde föra det resonemanget till sin spets, och därmed låta det omfatta även deras, immateriella och magiska, lag.

C S Lewis ska, enligt artikelförfattarnas eget citat ha skrivit: ”Men i samma ögonblick som man säger att den ena serien moraliska föreställningar kan vara bättre än den andra, mäter man dem med ett mått och säger att den ena av dem kommer närmare det rätta än det andra.” och ”Om mina moraliska föreställningar kan vara sannare och nazisternas mindre sanna, måste det finnas något – en verklig moral – som gör dem sannare.” Det må vara fallet att C S Lewis påstod att hans moraliska föreställningar svarade mot en objektiv metafysisk verklighet med avseende på moralen, och om han hade rätt i det följer det givetvis att det måste finnas en sådan verklighet. Om A så B. A, alltså B; allt C S Lewis har förmedlat är en truism. Frågan är om det är sant att det existerar en ”verklig” moral (citationstecken eftersom även en subjektiv moral kan kallas verklig). De flesta människor menar nog dock inte att andras moral inte ligger i linje med den objektiva och gudomliga lagen man själv råkar känna till, till skillnad från de andra. Snarare menar de nog bara att andras moral är sämre, eftersom den inte ligger i linje med deras egen.

En intressant fråga, som följer ur C S Lewis resonemang, är givetvis vilken evidens han har för att det är han som skådar moralen med sitt inre öga, och inte fienden. Båda genomlever exakt samma inre säkerhet, det får vi anta, för båda slåss för sina värderingar med samma frenesi. I annat fall hade vi inte haft en värld i krig, utan en värld där man skickar diplomater som pekar på det som lärde dem själva vilken moral som var rätt. Kan de inte lära andra vad som är rätt, måste vi givetvis ställa frågan hur de lärde sig själva vad som var rätt. Till sist tvingas de väl börja tala om att de saknar det ”organ” som artikelförfattarna nämner. Fast utan att ha något sådant organ att beskåda, kan vi givetvis inte veta vem som saknar det.

Innan jag går vidare till deras medvetna och misskrediterande kritik av evolutionsteorin, låter jag belysa en logisk motsägelse i artikeln. ”Moralen kan visserligen utvecklas, men det innebär inte att den förändras: ’Utveckling betyder inte bara förändring utan förändring till det bättre. Om ingen serie moraliska föreställningar skulle vara sämre eller bättre än någon annan, skulle det vara meningslöst att föredra en civiliserad moral framför en barbarisk eller den kristna moralen framför nazisternas.’” 1. All utveckling innebär med nödvändighet förändring eftersom ett tillstånd går från att vara på ett sätt till att vara på ett annat sätt. 2. I citatet står inget om att moralen utvecklas men inte förändras, där står att moralen de facto förändras, men till det bättre, vilket gör det till utveckling. Kanske var det en blunder, men man undrar ändå efter att ha läst citatet varför moralen utvecklas och inte var perfekt från början. Var det så svårt för Gud, som vi får anta figurerar mellan raderna, att komma underfund med att det där med slaveri och förföljelse av icke-troende inte var en särskilt human idé?

Sedan har vi det här med nazismen och evolutionen, som jag inledningsvis beklagade. Det är egentligen inte nödvändigt med någon längre utläggning. Nazism bygger inte på Darwin, i alla fall inte mer än den bygger på gravitationsteorin eftersom de tog hänsyn till den när de byggde V2-raketer. Gravitationsteorin är dock inte en nazistisk teori för det, den stöder inte den nazistiska moralen. En icke-normativ beskrivning av verkligheten kan inte stödja någon moral alls. Artikelförfattarna hävdar ändå att evolutionsteorin utgör ett sådant stöd. Evolution är dock en naturlig process som innebär att generna som bidragit till en reproducerande organism i den rådande miljön förs vidare till nästa generation. Det går inte att härleda hur vi bör handla ur det faktum att livet utvecklas i enlighet med nämnda enkla princip; de som överlever av varianterna i en population står för nästa generations genomsnittliga beskaffenhet. Denna kunskap avgör inte vår moral, vår moral avgör däremot vad vi gör med denna kunskap. Detta är ingenting nytt, det kallas Humes lag: är implicerar inte bör.